När jag kom till Kanada för ca 10 år sedan, hade jag enbart tillåtelse att stanna här i 3 månader. Så började jag att arbeta som frivillig vid OA (Queen Alexandra Hospital for Children). Där mötte jag ett syskonpar, Kathy och Eric Good.
De var födda med mentalt och fysiskt handikapp. Vid flera tillfällen var de där för avlastning, då deras mor (Martusia) skötte dem i hemmet.Jag glömmer aldrig då Kathy efter det att jag lärt känna henne, pekade på mej och sade: "DÄÄÄÄÄ! (Dad). Och så började ett nytt kapitel i mitt liv....
Min hjärna sade NEJ....men mitt hjärta JA....Så jag beslutade att försöka vara en styvfar för dem....
Syskonen föddes med svårt handikap som gör att de ej kan gå eller tala, och mentalt är de ett barn vid 13 månaders ålder!Deras pappa begick självmord 3 år efter det att Eric föddes, och mamman blev lämnad ensam med dessa två underbara barn. Hon såg till att sponsra mej, så att jag kunde stanna i Kanada för gott. Vid otaliga operationer har jag varit närvarande vid barnens sida, samt försökt att se till att de fått stöd i deras svåra tillvaro.
Eric är en 19 årig tonåring som tycker det mesta är roligt. Han skrattar åt det mesta, samt är mycket outgoing.
Hans intressen: Att sitta med sin syster och kasta boll, titta på barnprogram i TV, vara ned vid hamnen och se fartyg etc etc
Kathy är nu en ung blyg och tillbakadragen kvinna på 21 år, och är mycket charmerande.
För att hon skall må bäst, så skall allt gå i samma rutiner. En liten ändring i det gör att hon blir förvirrad och irriterad. Favorithobby: Att titta på foton, åka i bil, äta hamburgare vid Mac Dounalds, lyssna till barnmusik, samt.......att sitta vid en marina med DÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!Båda färdas dagligen till ett dagcenter för unga människor.
Jag har aldrig sett ett par syskon som är så tätt knytna till varandra. Man kan här tala om riktig syskonkärlek. Om någon av dem är sjuk, så kommer den andra tröstande genom kramar och hålla i handen. I deras värld finns ingen tid....... inte någon ondska......ej heller vetskap om döden som ett avslutad kapitel i ett mänskligt liv...
Ibland har jag fått frågan:
Men....varför satsar du så mycket av ditt liv på så handikappade personer? Mitt svar blir alltid: Det ger mej så mycket tillbaka.....När jag kan spela clown och se dem le, då de ger mej en kram (som sker ofta) eller då jag upplever när de behöver tröst....så räcker de ut en hand till mig...
Jag önskar fler fick uppleva denna äkta människonärhet och kärlek.
TEDDY
Touristguide and Photographer
in
Beautiful British Columbia
CANADA