När jag kom till Kanada i början av 1990 talet så mötte jag "Bob" av en händelse. Han var min nyblivna granne, och vi fick mycket fin kontakt från början. Handyman, naturvetare, fiskare, plus många andra strängar på sin lyra.
 

Du lärde mej The Canadian Way of Living, m a o hur det fungerar i detta stora land. Våran vänskap blev till ett broderskap, som jag önskar att alla män en gång fick uppleva. Vi skrek och skrattade vid en fångst av lax på 45 kilo, satt på en udde en natt då Pacific Ocean blåste upp till 85 sekundmeter. Vi hade respekt för varandra! Naturligtvis hade vi olika åsikter, men det löstes alltid med ett smil.
Du försvann också ur detta liv  och lämnade en morgon en massa människor förvirrade.


Troligtvis ser du dessa rader jag skriver in Heaven......och då skrattar du som alltid......men "Bob"....det tog mej en lång tid att skriva dessa rader och vet att jag aldrig haft en sådan BRODER som dej!
tttttttttttttttttt





 

När du läst dessa korta berättelser om mina möten, vill jag till just Dig säga några ord....
I de flesta samfund talar man inte om det som vi alla slutar med:DÖDEN! Otaliga gånger var jag tvungen att flytta som barn då mina äldre fosterföräldrar lämnade detta jordelivet. Jag fick aldrig någon förklaring , och lämnades med en massa obesvarade frågor....
De flesta av oss har någon i vår vänskapskrets eller familjemedlem som avlidit. Vi står där oftast med skuldkänslor, och undrar om vi kunde gjort mera för den personen.
Jag har kommit till den insikten, att vi skall celebrera vederbörandes liv. Vi skall vara tacksamma för att fått dela detta liv med en så fin person. Detta hjälper i sorgearbetet som vi alla går igenom. Bär inte sorgen inom dej, gråt och skrik ut din förtvivelse! Döden är en del av livet, och när man inser det......så är det ett FAKTUM.
Tiden läker inte alla sår, men är med till att få ett bättre perspektiv på de sorger vi bär på.

Tillbaka